Året är 1732 och vi befinner oss i Dublin, Jonathan Swifts hemstad.
Det är mörkt när vi kommer fram. Regnet smattrar mot kullerstensgatorna och
gatulamporna kastar mystiska skuggor över det tomma torget. Vi fortsätter förbi
torget och vidare mot de mindre kvarteren för att ta oss till vårt världshus.
Där ska vi, jag och Frida, bo i två nätter i ett litet rum utan el, vilket för
oss, är helt främmande.
Det luktar unket och vi märker att vi befinner oss i en del av slummen. I
gränderna ligger familjer med små barn och sover under trasiga filtar. Några
vaknar när de hör kärran rulla förbi, men de reser sig inte upp.

Rosemary Lane, n_d_, late eighteenth century_ British Museum, Binyon
När vi kommer fram till världshuset blir vi bemötta av en gammal kvinna som
visar oss till vårt rum. Det är väldigt litet och det finns två små sängar och
ett litet bord med en kandelaber som lyser upp rummet. Frida och jag bestämmer
oss för att gå till sängs direkt, det har ju varit en lång resa. Med mycket om
och men har vi lyckats få till en historia som låter trovärdig, för att inte
avslöja att vi lever i nutiden, 300 år efter deras tid. Under denna resa kommer
vi vara två stundeter från Uppsala Universitet som studerar litteratur och ska
träffa Jonathan Swift i utbildningssyfte. I morgon eftermiddag är vi inbjudna
på middag hos honom för
ett tillfälle att ställa våra frågor angående hans liv och hans texter.
När vi väl kommit till rätta släcker vi kandelabern och somnar direkt.
När vi vaknar på morgonen har det slutat regna. Idag ska vi se oss om i staden
och även gå på marknaden som är på torget en bit i från världshuset.
Till frukost får vi te och barkbröd. Eftersom Frida är väldigt kräsen när
det kommer till mat så var hon i alla fall nöjd hittills, det var värre med den
kommande middagen. Jag skrattar åt henne men lovar att vi kanske kan köpa något
på marknaden.
Både jag och Frida är mycket spända inför kvällens möte. Marknaden visade
sig vara ett trevligt ställe där folket träffades för att prata och utföra
ärenden. Vi lyckades smälta in ganska bra i miljön med våra klänningar som vi
lånat med oss.
Under tiden vi befann oss på torget så möttes vi av ett flertal tiggare. Vi blev förvånade över att de flesta var små barn, troligtvis runt 8 år.
Under tiden vi befann oss på torget så möttes vi av ett flertal tiggare. Vi blev förvånade över att de flesta var små barn, troligtvis runt 8 år.
Det var en hemsk syn att se de magra barnen springa runt på de kalla
kullerstenarna utan skor på fötterna.
Det börjar regna igen och vi beslutar oss för att gå tillbaka till
världshuset igen för att förbereda oss för kvällens middag.
Frida
& Paulina