Hemresan (del 3)

Då var det över. Dörren stängdes bakom oss medan vi gick ut på gatan. Det var en typisk Dublin gata från 1700-talet, vi lade märke till mycket mer den här gången än på vägen hit. Husen var vackert utsmyckade med arkitektur och det doftade lite unket. Det regnade så klart.

Efter vårt möte med vår upplysningsförfattare har vi fått en helt annan förståelse för Ett anspråkslöst förslag. Swift tog emot oss med värme och var mer än stolt över att ha oss där. Vi satt mycket länge och lyssnade till hans förklaringar och åsikter runt texten. Vi var där länge och när det började bli sent började han att upprepa sig. Man märkte att han var en gammal man. En tanke som slog oss under middagen var att han var väldigt noga med att förklara tydligt från grunderna. Han berättade att under 1700-talet uppmärksammades människosynen mycket- alla är lika mycket värda. Dessa tankar skulle i sin tur leda till och vara en viktig grund för dagens demokrati. Han själv, så som många andra filosofer under 1700-talet var förespråkare för ett samhälle utan klasskillnader.

Upplysningen, 1700-talet, var en tidsepok där vetenskapsmän och filosofer inspirerade människor med nya idéer och ideal. Man ville skapa ett samhälle där alla har chansen att påverka. Ett samhälle med mer jämlikhet och mindre klasskillnader. Medan många litterära verk blev publicerade under denna tidsepok lade de flesta mer vikt på vetenskapliga verk med mer fakta och mindre fantasier. Man ville utveckla människans syn och introducera mer kunskap. Människor å andra sidan skulle förstå vad som föregick i omvärlden där alla skulle ha den kunskap de behövde för att bestämma! Verk baserade på vetenskapliga  studier betraktades därför som den bästa metoden för samhällsutvecklingen. Det var dags för ett nytt samhälle!

Men tyvärr var det inte så enkelt. Under 1700-talet hade kyrkan mycket stor makt i samhället och att bestämma var en rätt, tillåten för specifika individer. Män som arbetade för kyrkan och andra som tillhörde de rikare folkgrupperna hade ett stort inflytande, de lägre klasserna lät dem bestämma. Det var de som var “tillräckligt förnuftiga” för att ha makt. Filosofer och vetenskapsmän som försökte att inspirera samhället för att tänka annorlunda, blev ofta fängslade eller rättade. Det var en kamp mellan de som ville behålla sin makt och filosoferna som ville ha en bättre värld där människor blev respekterade för vad de är, inte vilken klass de tillhör. En kamp som varade i flera år!

Idag har vi rätten att säga vad vi vill, att tycka vad vi vill och att själva bestämma hur vår egna framtid ska se ut. Idag respekteras människor som i sin tur lever i samhällen med demokratiska principer och lagar. Alla ska ha chansen att bestämma. Det spelar ingen roll om du är vit eller svart, rik eller fattig, kristen eller inte, för i slutänden är du en människa. Sådana principer som handlar om frihet och demokrati verkar idag självklara i vissa delar av världen.

De flesta av oss tänker aldrig på kampen som varade i flera århundraden för att uppnå dessa principer. Många människor har ingen uppfattning av tidsepoken ”upplysningen” och hur den så småningom skulle ändra världen. Är världen perfekt idag? Självklart inte! Det finns fortfarande diskriminering och alla har sällan lika stora chanser i samhället. Vissa länder strävar fortfarande efter frihet och andra har inte än uppnått de demokratiska principerna de ville ha. Rättare sagt kan man säga, att det aldrig kommer att finnas en perfekt värld och det är just därför människor tar nya steg hela tiden för att förbättra den. Det är just vad många gör just nu och det var det Swift gjorde en gång i tiden när han publicerade sin egen text Ett anspråkslöst förslag som han själv ville förändra världen med!

https://www.nytexaminer.com/2012/06/a-modest-proposal-for-indentured-servitude/

Väl på väg hem tar vi med oss mycket kunskap och glädje från denna resa. Mötet med Swift och de andra studenterna gav oss minnen för livet och upplevelser vi sent kommer glömma. För att avsluta vår resa har vi valt att citera Jonathan Swift, världens bästa satiriker.

"Satiren är en spegel där iakttagaren brukar upptäcka alla andras ansikten men inte sitt eget."

- Jonathan Swift 1667-1745

Alan, Malin, Paulina & Frida

Mötet (del 2)

Vi satt på våra rum och hade lossat korsetterna och kunde äntligen andas ut. Det var tre timmar kvar tills vi skulle träffa Jonathan Swift och de andra studenterna. Första gången vi läste “Ett anspråkslöst förslag”, blev vi väldigt chockade. Eftersom vi var dåligt insatta i Upplysningen visste vi inte om han var allvarlig eller om detta var ironi. Ju längre in vi kom i texten desto klarare blev det för oss att Swift var en man med mycket tankar och kunskap. Vi skrev ner vår textanalys av Swifts text och även några frågor som vi ska ställa till Swift. Frida läste igenom vår textanalys snabbt för mig.

Textanalys

Jonathan Swift, föddes den 30 november 1667 i Dublin, Irland och dog den 19 oktober 1745. Han var en mycket populär författare, både under efter upplysningstiden. Liksom de andra upplysningsförfattarna inspirerade han folk till att se världen från ett nytt perspektiv. Swift betraktas fortfarande som världslitteraturens satiriker.

Under upplysningen i Dublin och London pågick det en stor ekonomisk kris som bidrog till extrem fattigdom och stora klasskillnader. England var en stormakt under denna tid och de ville ha mycket inflytande och makt över Irland. Det Engelska parlamentet hade full rätt att lagstifta på Irland under början av 1700 talet, vilket var ett förtryck mot den irländska befolkningen och katolikerna som därmed uteslöts från parlamentet. Religiös diskriminering och den ekonomiska krisen var grundtankarna till många av Swifts verk.

‘’Ett anspråkslöst förslag’’ är tänkt att vara en lösning till det samhällsproblem som fanns i 1700-talets Dublin. Författaren Jonathan Swift framför detta förslag med stor säkerhet och som läsare förstår man att han är en mycket påläst man. Swift använder sig av mycket fakta för att stödja sina idéer om hur fattigdomen på Irland ska bekämpas. Texten handlar om alla fattiga familjer som varken har någon mat eller plats att sova på. Lösningen är att familjerna säljer sina barn till rika människor som sedan kan tillaga barnen och äta deras kött. På så sätt skulle familjerna tjäna pengar och samtidigt känna sig drivna att mata sina barn så de blir riktigt knubbiga och feta- perfekt som stek. Detta skulle enligt Swift lösa både fattigdomen och svälten i landet.

http://commons.wikimedia.org/wiki/File:A_Modest_Proposal_1729_Cover.jpg

http://inverarity.livejournal.com/219171.html

Texten är allvarlig och fruktansvärd, med ett budskap som gör betättelsen lite mer fängslande än vad man förväntar sig. Texten publicerades under en tid där tankar om klasskillnader redan var igång. ‘’Att så länge man inte kan ta hand om sina barn, är det lika bra att sälja de för allas bästa’’. Därför kan texten vara en ironisk förklaring av hur mänskligheten kunde tänka på den där tiden. Det rika folket hade mycket låga tankar om de lägre klasserna och speciellt de riktigt fattiga. De bidrog, enligt dem, inte med något bra till samhället och gjorde heller ingen nytta.

Boken publicerades under upplysningstiden och Jonathan Swift, enligt vad vi vet om honom, var en populär författare som inspirerade folk att tänka på ett nytt sätt. Enligt denna tid strävade man efter frihet och individens rätt i samhället, någonting som Swift var engagerad i. I slutändan är det omöjligt att skilja en riktig text från en ironisk parodi men vi kan anta att texten var menad för att kritisera tänkandet under denna tid och hur fruktansvärd verkligheten kan vara.

Likt medeltidens tankar om de fattigas meningslöshet ville man få dem att göra nytta i någon form av slaveri. Swift framför sina ironiska förslag om klasskillnadens tankar och mening genom denna text för att väcka uppmärksamhet. De rika ville använda sig av de fattiga.

Väl framme på Jonathan Swifts herrgård blir vi mottagna av en ung kvinna i förkläde. Hon visar oss in i hallen där vi hänger av oss kapporna och hattarna. Under resans gång har vi lärt oss att inte ta av oss skorna när vi kommer in, vilket för oss känns underligt. Inne i salongen sitter det två andra studenter från Sverige. De heter Malin och Alan och har också med sig frågor. Vi pratar en stund innan Swift kommer in och välkomnar oss. Han har vitt lockigt hår, väldigt tidstypiskt. Han pratar med en grov irländsk dialekt som är mycket svår att förstå. Den unga damen serverar oss te. Vi tar fram våra frågor och Frida slänger en nervös blick på mig. Swift säger någonting till damen som sedan går, troligtvis för att förbereda middagen. Swift var en gammal man med stor passion för de han gjorde. Vi ställer första frågan till honom.  

http://en.wikipedia.org/wiki/Drapier's_Letters

– Berätta kort om ditt liv som författare? Swift sätter sig till rätta i stolen och börjar berätta.

– Jag har alltid velat påverka och hjälpa till så mycket som möjligt. Min far dog väldigt tidigt, men jag hade turen att få min utbildning betald av en rik man. Mitt första jobb jag fick var som sekreterare hos en diplomat. Här var jag i några år tills min plågande sjukdom drabbade mig och jag var tvungen att återvända till Irland. Ett tag senare blev jag prästvig, men valde efter ett tag att fokusera mer på politik. Jag har alltid burit med mig tankarna om ett samhälle för alla och jag ville få in nya perspektiv och släppa medeltidens syn på samhället. Jag förespråkar människors lika värde och vi vill inte att adeln och kyrkan ska ha allt för stor makt. Jag uttrycker åsikterna jag har i mina texter. Min första text jag gav ut var Sagan om tunnan där jag angrep korruptionen inom religionen och undervisningsväsendet. 
Vi fyra tittar på varandra och alla verkar ha uppfattat samma tanke, att detta är en mycket smart man. Alan ställer nästa fråga.

– Varför skrev du denna text och vad var baktanken?

Efter vi har ställt första frågan kommer middagen in. Det doftar härligt och vi alla känner hur hungriga vi är. Efter att ha fått en ganska tydlig bild av Swift från den första frågan ställer vi nästa fråga med spänning. Nu ska vi äntligen få förklarat för oss vad hans baktankar var med den underliga texten vi läst Ett anspråklöst förslag.

– Varför skrev du denna text och vad var baktanken? Det kommer ett stolt leende på Swifts läppar. Han sträcker lite extra på sig och börjar berätta.

– Jag ville kritisera de rikas perspektiv på de fattiga, få dem att inse att alla har rätt att bestämma och använda sitt sunda förnuft. Genom att skriva Ett anspråkslöst förslag, uttryckte jag mitt budskap och mina värderingar. Jag tycker inte att det är riktigt av de rika att vända de fattiga i ryggen så länge de inte kan dra nytta av det själv. När jag kom på den provocerande men smarta tanken om att sälja barn till köttindustrin visste jag att det skulle bli många som reagerade. På detta sätt skulle texten bli omtalad och budskapet skulle spridas.

Jag har alltid gillat ironi och det finns inget bättre sätt att få folk att engagera sig än om man ger dem plats för reaktioner. Tack vare min politiska bakgrund vet jag hur jag ska få folk att ta till sig och lyssna.

Det stycke i texten som fått mest uppmärksamhet av folket är stycket där jag går på ordentligt med starka åsikter. Jag fick själv ont i magen när jag skrev det: “Här i Dublin kan slakthus för detta ändamål inrättas på de lämpligaste platserna, och vi kan vara övertygande om att slaktare inte kommer att felas. Personligen rekommenderar jag dock att man köper barnen levande och anrättar dem rykande färska, som vi gör när vi helsteker grisar.” Det stycket kan få vem som helst att vrida sig i stolen.

Vi alla nickar efter han har förklarat sig och de uppgår ännu en gång för oss hur smart han är. Att sprida smarta baktankar genom att provocera kommer få folk att prata och diskutera och det är precis de han vill. Vi känner oss mer förstådda och inte lägre lika provocerade av texten.

– Vad skulle du säga utmärker dig som författare? Vi närmar oss avslutet på vår måltid och vi har bara en sista fråga till honom. Vi alla känner att vi fått en tydligare bild av honom och vad han menar. Han vet hur han ska göra för att nå ut till människor. Det funkade på oss. Till sist undrar vi vad hans åsikter är om sig själv som författare. Swift tänker efter lite och svarar sedan självsäkert.

– Jag skulle säga att jag använder mig av några få stilmedel men främst av min ironi. Jag har även använt mig av de rikas fördomar mot bland annat de fattiga. Jag valde också att objektifiera allt för att inte få det personligt utan mer generellt. Det framgår ganska tydligt enligt mig själv, särskilt när jag föreslår att mödrarna ska föda upp sina barn och sedan skicka iväg dem. Jag använde ordet “avelshonor” som exempel.

Jag valde att fortsätta på ett modernt sätt, att använda mig av vetenskapen. Jag visar mina teorier och förstärker dem med fakta och förslag. På detta sätt framgick det hur jag vill lösa samhällsproblemet. Alltså framstod mina åsikter som rimliga. De kloka männen i kyrkan förstod snabbt att jag var ironisk, medan den lilla mellanklassen och de rika inte förstod det lika fort. Detta tror jag handlar om brist utbildning och förnuft. Att de som var med i kyrkan och tillhörde den rika klassen hade haft chansen att lära sig om litteratur, vetenskap och retorik medan de fattigare grupperna inte hade möjlighet till mer än att arbeta för sina grundliga behov och kunde därför i bästa fall läsa enkla texter där ”grov ironi” inte är något man brukade se. Jag lyckades beröra och jag lyckades få den målgrupp jag ville vända mig till medvetna om hur hemskt samhället egentligen är. Genom min text hoppades jag att samhället skulle inse vart vi egentligen är på väg och på så sätt få upp ögonen för dessa ofattbara klyftor mellan samhällsklasserna, innan det går för långt.

Vi tackar Swift och vi alla tycker att vi fått ut mycket av vår intervju. Vi har fått bättre förståelse för hanns sätt att skriva och hans sätt att tänka. Han har även öppnat ögonen för oss och berättat om en syn på samhället som vi alla borde få höra om. Om många fler tänkte som Swift skulle de kanske vara ett steg mot en bättre värld. Alla fyra är nöjda med resan, vi tackar igen och ger oss av mot världshuset.

Malin, Alan, Paulina & Frida

Första anblicken (del 1)

Året är 1732 och vi befinner oss i Dublin, Jonathan Swifts hemstad.

Det är mörkt när vi kommer fram. Regnet smattrar mot kullerstensgatorna och gatulamporna kastar mystiska skuggor över det tomma torget. Vi fortsätter förbi torget och vidare mot de mindre kvarteren för att ta oss till vårt världshus. Där ska vi, jag och Frida, bo i två nätter i ett litet rum utan el, vilket för oss, är helt främmande.

Det luktar unket och vi märker att vi befinner oss i en del av slummen. I gränderna ligger familjer med små barn och sover under trasiga filtar. Några vaknar när de hör kärran rulla förbi, men de reser sig inte upp.

Thomas Rowland: The Rag Fair.

                 Rosemary Lane, n_d_, late eighteenth century_ British Museum, Binyon

När vi kommer fram till världshuset blir vi bemötta av en gammal kvinna som visar oss till vårt rum. Det är väldigt litet och det finns två små sängar och ett litet bord med en kandelaber som lyser upp rummet. Frida och jag bestämmer oss för att gå till sängs direkt, det har ju varit en lång resa. Med mycket om och men har vi lyckats få till en historia som låter trovärdig, för att inte avslöja att vi lever i nutiden, 300 år efter deras tid. Under denna resa kommer vi vara två stundeter från Uppsala Universitet som studerar litteratur och ska träffa Jonathan Swift i utbildningssyfte. I morgon eftermiddag är vi inbjudna på middag hos honom för ett tillfälle att ställa våra frågor angående hans liv och hans texter.

När vi väl kommit till rätta släcker vi kandelabern och somnar direkt.

När vi vaknar på morgonen har det slutat regna. Idag ska vi se oss om i staden och även gå på marknaden som är på torget en bit i från världshuset.

Till frukost får vi te och barkbröd. Eftersom Frida är väldigt kräsen när det kommer till mat så var hon i alla fall nöjd hittills, det var värre med den kommande middagen. Jag skrattar åt henne men lovar att vi kanske kan köpa något på marknaden.

http://www.digitaltmuseum.se/things/klnning-i-rosa-sidenaltlas-nordiska-museet/S-NM/NMA.0052362/gallery?pos=7
http://en.wikipedia.org/wiki/File:Jacket_and_shawl_in_chintz,_skirt_in_glazed_printed_cotton,_1770-1800._MoMu_-_Fashion_Museum_Province_of_Antwerp,_www.momu.be._Photo_by_Hugo_Maertens,_Bruges..jpg

Både jag och Frida är mycket spända inför kvällens möte. Marknaden visade sig vara ett trevligt ställe där folket träffades för att prata och utföra ärenden. Vi lyckades smälta in ganska bra i miljön med våra klänningar som vi lånat med oss.

Under tiden vi befann oss på torget så möttes vi av ett flertal tiggare. Vi blev förvånade över att de flesta var små barn, troligtvis runt 8 år.   

Det var en hemsk syn att se de magra barnen springa runt på de kalla kullerstenarna utan skor på fötterna.

Det börjar regna igen och vi beslutar oss för att gå tillbaka till världshuset igen för att förbereda oss för kvällens middag.

Frida & Paulina